ESG-krav – en ny verklighet för entreprenadbranschen

Vad driver utvecklingen?

Tre EU-regelverk är särskilt relevanta för entreprenadbranschen:

CSRD (EU:s direktiv om hållbarhetsrapportering) ålägger ett växande antal företag att hållbarhetsrapportera enligt enhetliga standarder – inklusive hela värdekedjan. Det innebär att både beställare och större entreprenörer måste redovisa sin miljöpåverkan och sina sociala förhållanden i detalj.

EU-taxonomin (EU:s klassificeringssystem för vad som faktiskt räknas som miljömässigt hållbart) definierar vilka ekonomiska aktiviteter som klassificeras som miljömässigt hållbara. Byggande är en central aktivitet i taxonomin, vilket innebär att kapitalflöden i allt högre grad styrs mot projekt som uppfyller taxonomins tekniska kriterier.

CSDDD (EU:s direktiv för tillbörlig aktsamhet (due diligence) ålägger stora företag att genomföra tillbörlig aktsamhet avseende mänskliga rättigheter och miljörisker längs hela leverantörskedjan – vilket för en generalentreprenör kan innebära ansvar för förhållanden hos underentreprenörer och materialleverantörer i flera led.

Konkreta avtalsrättsliga utmaningar

Beställare inkluderar i allt högre grad ESG-klausuler i sina entreprenadavtal – krav på miljöcertifieringar, koldioxidbudgetar, klimatdeklarationer (EPD) och uppförandekoder för hela leverantörskedjan. Det väcker omedelbart entreprenadrättsliga frågor: vad utgör avtalsenlig prestation? Är ett misslyckat hållbarhetsmål ett fel enligt AB 04/ABT 06, eller en separat kontraktuell förpliktelse med egna påföljder?

En annan utmaning är ändrade förutsättningar under byggtiden. Hållbarhetskrav skärps snabbt och standardavtalens regler (AB/ABT kap 1 § 12) medför att det kan uppkomma tolkningsfrågor kring vad entreprenören kunde förutse kring regeländringar i samband med anbudsgivning. Om nya utsläppskrav tillkommer efter avtalets ingående – är det en ÄTA-åtgärd? Vem bär merkostnaden?

Slutligen behöver ESG-krav flöda ned i kontraktskedjan. Generalentreprenörens ansvar gentemot beställaren måste speglas i avtal med underentreprenörer och leverantörer – men det saknas idag både branschstandard och etablerad praxis för hur detta ska göras.

Avslutning

AB 04 och ABT 06 är inte utformade för ESG-kravens verklighet. I takt med att kraven skärps och blir mer detaljerade kommer behovet av tydliga avtalsmekanismer – för ansvarsfördelning, verifiering och påföljder – att öka markant. Entreprenadjuristen har här en nyckelroll: att hjälpa branschen navigera regelverket och säkerställa att avtalen faktiskt håller när kraven ställs på sin spets.