Tillämpning av bevislättnadsregeln i 35 kap. 5 § rättegångsbalken – två domar ger vägledning
Bevisfrågor är ständigt aktuella för oss som arbetar med tvistelösning. Möjligheten att få yrkad ersättning kan i praktiken stå och falla med förmågan att bevisa skadans omfattning. Bevisningens styrka är därför en avgörande faktor när vi bedömer våra klienters möjligheter inför en eventuell tvist. Frågor om bevislättnader är alltid aktuella vid den bedömningen.
Högsta domstolens (HD) vägledning i två domar om tillämpningen av bevislättnadsregeln i 35 kap. 5 § första meningen rättegångsbalken är därför intressant. Inte minst då det ibland råder missförstånd om hur regeln är tänkt att tillämpas. Domarna visar att regeln endast kan användas när den skadelidande lagt fram den utredning som skäligen kan begäras och bevissvårigheterna har en generell karaktär.
35 kap. 5 § första meningen rättegångsbalken lyder:
Om det är fråga om uppskattning av en inträffad skada och full bevisning om skadan inte alls eller endast med svårighet kan föras, får rätten uppskatta skadan till skäligt belopp.
Gruppens ramavtal – regeln tillämpades
Bakgrund
I ett aktiebolagsrättsligt mål (NJA 2025 s. 926 ”Gruppens ramavtal”, dom meddelad den 27 augusti 2025) tillämpade HD regeln.
Målet rörde i korthet tre delägare som bildat ett aktiebolag för att utföra utredningar av neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och KBT-behandlingar. Bolaget hade ingått ett ramavtal med en region. På en bolagsstämma röstade två av delägarna, svaranden i målet, för att bolaget skulle gå i likvidation. Samma dag överlät dessa två delägare ramavtalet utan vederlag till ett nytt bolag som de bildat.
Den tredje delägaren, käranden i målet, gjorde gällande att överlåtelsen stod i strid med generalklausulen i 8 kap. 41 § första stycket aktiebolagslagen (2005:551) och yrkade skadestånd om 2 690 000 kr jämte ränta av övriga delägare.
HD:s bedömning
HD fann att överlåtelsen stod i strid med generalklausulen och att käranden i och för sig hade rätt till ersättning för sin skada med anledning av överlåtelsen.
I fråga om skadans omfattning åberopade käranden utredning om ramavtalets värde; värderingen grundades på den verksamhet som var planerad att bedrivas och en jämförelse med resultatet för svarandens nybildade bolag. Käranden åberopade även ett sakkunnigutlåtande grundat på dessa uppgifter.
HD fann inledningsvis att käranden inte uppfyllt sin bevisbörda för skadans omfattning.
HD konstaterade därefter att det funnits påtagliga svårigheter att värdera ramavtalet. Av utredningen framgick bland annat att det inte fanns någon verksamhet i bolaget som en värdering i efterhand skulle kunna baseras på och inte heller någon publik information om hur ett avtal av det aktuella slaget värderas på en marknad. Mot den bakgrunden ansåg HD att den skadelidande lagt fram den utredning om skadan som rimligen kunde krävas och att skadan därför kunde uppskattas till ett skäligt belopp med stöd av 35 kap. 5 § första meningen rättegångsbalken. Skadan bedömdes uppgå till 200 000 kr.
Konsignationsavtalet – regeln tillämpades inte
I ett mål om utebliven vinst från HD (T 1989-24, dom meddelad den 17 december 2025 ”Konsignationsavtalet”) saknades förutsättningarna för en tillämpning av regeln.
Bakgrund
Parterna i målet var å ena sidan ett franskt bolag som bedrev verksamhet inom utveckling, tillverkning och försäljning av bland annat damunderkläder (Chantelle) och å andra sidan en svensk modekedja med inriktning på försäljning av underkläder (Twilfit).
I slutet av 2018 ingick parterna ett konsignationsavtal som reglerade formerna för försäljning av Chantelles produkter. I juni 2020 meddelade Twilfit att bolaget slutat sälja Chantelles produkter. Chantelle, som hävde avtalet kort därefter, yrkade skadestånd för utebliven vinst på grund av att Twilfit åsidosatt sina avtalsförpliktelser när Twilfit slutat sälja Chantelles produkter.
HD:s bedömning
HD fann att det förekommit ett väsentligt avtalsbrott och att Chantelle i och för sig var berättigat till ersättning för utebliven vinst.
Twilfit vitsordade bland annat Chantelles påstående om uppskattad omsättning för bolagets produkter under den tid som ersättning begärdes för, men bara under förutsättning att Chantelle skulle ha fortsatt leverera produkter (vilket Twilfit bestred). En avgörande fråga i målet var därför om Chantelle bevisat att bolaget skulle ha levererat produkter under skadeperioden.
Vid bedömningen av utebliven vinst är utgångspunkten enligt HD situationen omedelbart före kontraktsbrottet. Förhållandena under våren 2020 var därför relevanta. Läget under den perioden var speciellt, bland annat på grund av covid-19-pandemin. HD konstaterade vidare att Chantelle i slutet av denna period inte fyllt på lagret hos Twilfit med sina produkter. HD fann därför att man inte utifrån förhållandena under våren 2020 kunde dra några säkra slutsatser om att Chantelle skulle ha fortsatt leverera på det sätt som skett tidigare.
Chantelles bevisning i övrigt bestod av vissa sifferuppgifter rörande Åhléns försäljning av Chantelles produkter under aktuell period som Chantelles egen personal tagit fram.
Chantelle åberopade inte något skriftligt underlag som gav stöd för att kalkylen granskats och godkänts av någon utomstående eller någon skriftlig bevisning som verifierade de uppgifter som bolagets egen uppskattning baserats på. HD fann därför att utredningen inte ensam kunde läggas till grund för en säker slutsats om hur stor skada Twilfits avtalsbrott orsakat.
HD påpekade att det fanns flera exempel på underlag som Chantelle hade kunnat presentera för att visa att de grundläggande antaganden som bolagets beräkning av skadeståndets storlek byggde på stämde och att inget i målet tydde på att sådan information skulle ha varit svår att lägga fram.
Sammanfattningsvis fanns inget som talade för att bevissvårigheterna typiskt sett skulle vara så stora att det fanns anledning att sänka beviskravet, vare sig med tillämpning av bevislättnadsregeln i 35 kap. 5 § första meningen rättegångsbalken eller på annan grund.
Chantelle ansågs heller inte ha lagt fram den utredning som skäligen kunde begäras.
Chantelles talan bifölls därmed inte.
Slutsatser
En förutsättning för regelns tillämpning – dvs. för att rätten ska kunna uppskatta skadan till ett skäligt belopp – är att den skadelidande har lagt fram den utredning som skäligen kan åstadkommas. Regeln kan vidare endast tillämpas om den skadelidandes svårigheter att prestera full bevisning är generella för bevissituationen – det krävs alltså att en annan skadelidande i motsvarande situation också skulle ha haft svårt att prestera full bevisning.
Båda förutsättningarna måste vara uppfyllda. Det finns alltså en slags aktivitetsplikt för parten att prestera bevisning - att enbart förlita sig på att bevisläget är svårt generellt duger alltså inte. En annan sak är att bevisläget kan påverka vilka bevis som en part faktiskt kan prestera.
Rättsfallen understryker vikten av att noggrant förbereda skadeståndsprocesser och på ett tidigt stadium identifiera bevisbehovet; inte minst objektiv bevisning i form av exempelvis sakkunnigutlåtanden eller annat externt verifierbart underlag. För en framgångsrik tillämpning av 35 kap. 5 § första meningen rättegångsbalken, eller för en tillämpning av ett sänkt beviskrav genom praxis, kan det också vara värt att lyfta fram konkreta omständigheter som ger stöd för att bevissvårigheterna bottnar i situationens natur, snarare än i partens egen förmåga att säkra bevisning.
