Slutsnyltat på Volvo – Ny dom ger vägledning kring varumärken

I början av året kom Patent- och marknadsdomstolens dom i ett mål mellan lastbilstillverkaren Volvo Lastvagnar AB och Europart i Sverige AB, en internationell återförsäljare av delar till kommersiella fordon.  Domen är betydelsefull och kan användas som en detaljerad vägledning för hur återförsäljare får använda andras varumärken för eftermarknadsdelar. I målet aktualiserades, återigen, vikten av designskydd och balansen mellan intresset att marknadsföra och sälja eftermarknadsdelar med rätten till varumärket VOLVO.

Med nästan ett sekel av innovation, kvalitet och säkerhet bakom sig, är Volvo idag en av världens ledande lastbilstillverkare. Varumärket VOLVO är känt världen över och fungerar som en garanti för egenskaperna och kvaliteten på de lastbilar och reservdelar som Volvo tillverkar. En förutsättning för det fortsatta värdet och funktionen av varumärket är tillgången till ett effektivt skydd när andra aktörer försöker dra fördel av eller snylta på varumärket – eller helt enkelt märker sina egentillverkade delar med Volvos varumärken. Konsekvenserna måste bli kännbara.

Mot detta måste behovet av att kunna hänvisa eller referera till någon annans varumärke balanseras. Det måste till exempel vara tillåtet att använda någon annans varumärke för att kunna ange att en produkt passar till eller utgör en reservdel för en vara av ett visst varumärke och modell I utvecklingen mot ett hållbart, cirkulärt samhälle får även rätten till reparation ett allt större utrymme.  På EU-nivå ligger förslaget att ta bort möjligheten att mönsterskydda reservdelar men att den som tillverkar eller säljer en konkurrerande reservdel måste ange produktens ursprung.

Gränsdragningen mellan tillåten och otillåten användning av någon annans varumärke för reservdelar är långt ifrån oprövad. Redan 1936 konstaterade till exempel Högsta domstolen  att det inte räcker att i en produktkatalog i liten text på varje vänstersida upplysa att produkterna i katalogen – den gången rörde det sig om reservdelar till traktorer och lantbruksmaskiner – inte var originalprodukter utan eftermarknadsdelar av annat fabrikat.

Den långa och omfattande process som för svensk del avslutades genom domen i Patent- och marknadsdomstolen rörde en återförsäljare med verksamhet runt om i Europa som sålde reservdelar till flera lastbilstillverkare. Mot det danska bolaget i koncernen är processen pågående. Återförsäljaren var otydlig med vilka delar i sortimentet som var originalprodukter – alltså delar tillverkade enligt de krav på kvalitet och egenskaper som Volvo ställer – och vilka delar som inte var det. I återförsäljarens kataloger beskrevs ibland produkter som passandes till en Volvo, ibland angavs bara typen av produkt följt av Volvos varumärke. Ibland följdes produktnamnet av en uppräkning av ett antal lastbilstillverkares varumärken. På webbsidan beskrevs alla delar till Volvo endast med just Volvos varumärken, helt utan uppgift om den faktiska tillverkaren av produkten. Det gick alltså bara med svårighet – eller inte alls – att avgöra om en reservdel var en originaldel eller av något annat fabrikat.

Återförsäljaren sålde även frontpaneler till en av Volvos lastbilsmodeller. Frontpanelerna är inte bara en integrerad del av lastbilshyttens formgivning, utan fungerar även som fotsteg för lastbilsföraren att nå vindrutan med. Frontpanelerna är mönsterskyddade och domstolen konstaterade att återförsäljaren gjort intrång och behövde betala skadestånd för intrånget samt återkalla de frontpaneler bolaget sålt. För Volvo var det mycket viktigt att stoppa intrånget eftersom frontpanelerna var av mycket dålig kvalitet och tillverkade av en plast som bland annat är känsligare för skador vid lägre temperaturer än Volvos originaldelar.  

Den svenska domen ger vägledning på detaljnivå i hur reservdelsåterförsäljare måste hantera varumärkeshavarens varumärke för att balansen ska upprätthållas. Till exempel är det inte tillåtet att använda varumärken på etiketter, även om det skrivs i samma textstorlek och typsnitt som etiketten i övrigt, så länge det inte finns någon annan tydlig angivelse av produktens faktiska ursprung. Finns ingen annan uppgift på en förpackning än en etikett med återförsäljarens namn och lastbilstillverkarens varumärke kan produkten misstas vara en originalprodukt. Detsamma gäller i kataloger eller på webbsidor – återförsäljaren har ett ansvar att göra åtskillnad mellan sina eftermarknadsprodukter och originaltillverkarens varumärke.

Att agera mot ett intrång som sker i flera länder samtidigt kräver förberedelser och strategiska överväganden för att intrångsprodukter inte ska styras om från ett land till ett annat eller för att bevis ska hinna förstöras eller döljas. Volvo agerade samordnat mot återförsäljaren i både Sverige och i Danmark och genomförde intrångsundersökningar på återförsäljarens lager och butiker på flera orter samtidigt, allt i syfte att samla bevis och att ta i förvar produkter felaktigt märkta med Volvos varumärken. Intrångsundersökningar är ett mycket kraftfullt verktyg, men överraskningsmomentet är avgörande. Även om den svenska domstolen fattar sitt beslut utan att meddela motparten, saknas möjlighet att sekretessbelägga ansökan och det upprättade ärendet som sådant i domstolen. I Volvos fall var syftet med intrångsundersökningarna nära att tillintetgöras genom att ansökan och ärendet inte bara blev offentligt hos domstolen, utan även uppmärksammades av de journalister som löpande bevakar nyinkomna mål och ärenden hos landets domstolar. För att syftet med intrångsundersökningar ska kunna uppnås och effektiviteten inte undergrävas är det därför avgörande att lagstiftaren inför mekanismer som skyddar konfidentialiteten och säkerställer att intrångsundersökningar kan genomföras effektivt.

Trots utmaningarna var processen en framgång för Volvo. För de intrång som domstolen konstaterade dömdes ett osedvanligt högt skadestånd ut, med hänvisning till kändheten och värdet i varumärket. Återförsäljaren förbjöds att fortsätta med den intrångsgörande användningen, och behöver i framtiden se till att det inte råder någon tvekan om vilka delar som är tillverkade av Volvo, och vilka som inte är det. Domstolens signal till marknaden att fortsatt respektera varumärkeshavarens immateriella rättigheter är stark. Samtidigt är det avgörande att rättighetshavare fortsätter att agera mot otillåten användning när det är nödvändigt, både för att förhindra att varumärket urvattnas och för att säkerställa att varumärket även i framtiden kan fungera som en garanti för företagets värderingar och löften till sina kunder. Det får aldrig vara oklart eller otydligt för en kund vem som faktiskt tillverkat en reservdel. Genomförs förslaget att ta bort mönsterskyddet för reservdelar blir tydlig avsändarmärkning ännu viktigare. Återförsäljare kommer att vara tvungna att ange produktens ursprung och behöver då förstå reglerna kring hur en sådan skyldighet uppfylls. Domstolens bedömningar blir därmed avgörande, och fler rättsfall kan förväntas för att klargöra gränserna för en korrekt avsändarmarkering.  

Författare:
Christina Berggren, MAQS Advokatbyrå AB
Alexander Källström, MAQS Advokatbyrå AB
Emmy Östholm, MAQS Advokatbyrå AB
Magdalena Fredlund, Volvo Lastvagnar AB
Niels Lagerkvist Lehmann, Volvo Lastvagnar AB